Shostophile

[macwerk]

En tråd helliget Shostakovich's musik og hvad det ellers måtte bringe med sig.

Jeg har fået en opfordring til at gøre det på dansk
Jeg mener nu ikke mit danske er godt nok til at retfærdiggøre oversættelser af udenlanske citater, men jeg kunne selvfølgelig benytte mig mindst muligt af disse.

 

Sjostakovitj och hans verk i tiden

1906 Sjostakotivj föds
1912 Danske uppfinnaren Ellehammer konstruerar den första helikoptern
1914—1918 Första Världskriget
1915 Sjostakovitj påbörjar pianostudier
1919 Sjostakovitj skriver sitt första opus: Scherzo för orkester
1923—25 Symfoni nr 1
1924 Lenin dör

1925 Første koncert med det orkester, som siden skulle blive til DR Radiosymfoniorkestret • Malmö SymfoniOrkester bildas

1926 Ljudfilm
1927 Symfoni nr 2 Charles Lindberg flyger över Atlanten • Carl Nielsen dirigerer Radioorkestret ved Statsradiofoniens første offentlige koncert.
1929 Symfoni nr 3
1933 Flybillet København–Malmø 17 kr • 1934 Kalle Anka föds

1934 Premiär:  operan Lady Macbeth

1935 Broar Lilla Bælt/Sjælland–Falster öppnas
1935–36 Symfoni nr 4
1936 OL i Berlin: den sorte amerikaner Jesse Owens vinder guld i 100 m. løb — til stor fortrydelse for nazisterne

1937 Symfoni nr 5

1939 Symfoni nr 6
1939 Sovjet allierar sig med Tyskland • Kulspetspennan uppfinns
1940–1945 Andra Världskriget

1940 Danmark invaderas av Tyskland • Premiär: Chaplins The Great Dictator

1941 Sovjet invaderas av Tyskland
1941 Symfoni nr 7 (Leningrad)

1942 En tysk armé kapitulerar vid Stalingrad
1943 Symfoni nr 8 (Stalingrad)

1944 Malmö Stadsteater invigs
1945 Symfoni nr 9

1945 Atombomb över Hiroshima och Nagasaki • FN bildas • Radiohuset Koncertsal indvies i København
1947—48 Violinkonsert nr 1

1948 Transistorn konstrueras • NATO bildas
1951 Ethel og Julius Rosenberg dømmes for atomspionage til fordel for Sovjet
1952 12. juli: første rejsedag uden pas i Norden

1953 Stalin dör
1953 Symfoni nr 10
1954 Världens första kärnkraftverk sätts i drift nära Moskva • Mjölk i Tetra Pak
1957 Symfoni nr 11

1957 Ryska rymdkapseln Sputnik skjuts upp
1957 Pianokonsert nr 2

1959 Premiere: Marilyn Monroe-film Some like it hot
1960 Stråkkvartett nr 8

1960 Beatles gör karriär
1961 Symfoni nr 12

1961 Dag Hammarskjöld omkommer
1962 Symfoni nr 13

1963 John F Kennedy mördas
1966 Stråkkvartett nr 11

1967 Københavns 800 års fødselsdag
1969 Symfoni nr 14

1969 Landstigning på månen
1970 Alexandr Solsjenitsyn för Nobelpriset i litteratur – fördrivs på landsflykt
1971 Symfoni nr 15

1972 Ölandsbron invigs • Danmark siger ja til EF
1973 Sjostakovitj modtager Leonie Sonnings Musikpris på Det Kgl. Teater i København. Prisen, 60.000 kroner uddeles efter opførelsen af operan Katerina Ismajlova.

1975 Den första PC:n byggs
1975 Sjostakovitj dör

1975 Originalmusik ur symfonierna nr 4, 5, 8, 10, 11 till Pansarkryssaren Potemkin

 

Bli Sjostakovitjexpert på 15 minuter!

Dmitrij Dmitrijevitj Sjostakovitj

Född 12 september (enl gamla kalendern 25 september) 1906

Död 9 augusti 1975

 

Pappa Dmitrij

Sjostakovitjs far Dmitrij Boleslavovitj Sjostakovitj kom från en bildad familj som politiskt stod till vänster. Han var statsanställd ingenjör hos den berömde kemisten Dmitrij Mendelejev. Faderns familj hade polsk bakgrund och farfadern ska ha deltagit i förberedelserna till ett polskt uppror 1863, vilket slutade med att han sändes till Sibirien.

Mamma Sofia

Modern Sofia Vassiljevna Kokoulina var pianist. Musiken intog en centralplats i familjens intressen. Det var hon som gav Dmitrij hans första pianolektion vid åtta års ålder och upptäckte hans begåvning. 1922 blev Sofia änka och måste ensam försörja sina tre barn. Pianot såldes och de två äldsta måste börja arbeta, Dmitrij (kallad Mitja) som pianist i en stumfilmsbiograf. Modern avled 1955.
Bilden: Sjostakovitj med sin moder Sofia Vassiljevna Kokoulina.

  

Utbildning

Vid 13 års ålder började Sjostakovitj studera vid Leningrads Musikkonservatorium. Piano för Leonid Nikolajev och komposition för Maximilian Steinberg. Han ansågs särskilt löftesrik av konservatoriets personal och uppmuntrades starkt av konservatoriedirektören Alexander Glazunov. Han komponerade flitigt redan under studietiden och skrev sin första symfoni som examensarbete 1925. Detta var så imponerande att verket framfördes i Leningrad, Berlin och Philadelphia. Sjostakovitj blev omedelbart en frontfigur i det sovjetiska kulturlivet.

Egna förmågan

Han var anmärkningsvärt ödmjuk med liten tilltro till sin egen förmåga, samtidigt som han visade en nästan sjuklig besatthet av att vara både störst och bäst.

Pianist

Sjostakovitj var en enastående pianist som tilldelades hedersdiplom vid Chopintävlingen i Waszawa 1927 och som framförde Bachs Das Wohltemperierte Klavier under Bach-festivalen vid 200-årsminnet av Bachs död i Leipzig 1950. Han gjorde flera inspelningar av egna kammarmusikverk.

Bilden: Sjostakovitj som ung.

Pengar

Familjen Sjostakovitj levde under mycket knappa förhållanden. Fadern dog i lunginflammation som en följd av undernäring. Dmitrij själv hade tuberkulos i tio år. I bevarade brev till modern är han euforisk över sina första framgångar. Han ska ha varit maniskt besatt av pengar. Medellönen låg på 400 rubel, medan Sjostakovitj kunde ta emot 230.000 rubel under ett år.

Lärare

Så småningom kom Sjostakovitj själv att undervisa vid Musikkonservatoriet i Leningrad. Han har beskrivits som en exceptionellt duktig lärare med ett brinnande intresse för de unga kompositionsstuderande, han var deras främsta supporter. Han gjorde sitt yttersta för att hjälpa och uppmuntra dem.

Vänner

Många ansåg sig vara hans vän, men Sjostakovitj föredrog att hålla folk på avstånd. De verkliga vännerna var få, och i deras sällskap var han mera avslappnad och språksam. Ibland gapskrattade han. Han var fåordig, skämtsam, ironisk. Det gjorde att han lätt kunde missförstås och bidrog till att han framstod som motsägelsefull.

Hypernervös

Det finns gott om redogörelser för hur extremt blyg och nervös Sjostakovitj alltid var. Han kedjerökte, bet oavbrutet på naglarna, hans händer, mun och haka skakade och ryckte okontrollerat och han stammade när han hade med främlingar att göra. Dessutom hade han ovanan att stirra, när han blev påkommen med detta vände han sig skamset bort. Hela kroppen uttryckte spänning och obehag.

Han fick flera nervösa sammanbrott under sitt liv. Sergej Prokofjevs son Oleg har bl a berättat: Han tycktes aldrig sluta röra sig. När han t ex satt på en stol, bytte han hela tiden position. Han lade först det ena benet över det andra, men skiftade strax och lade det andra benet överst. Så föll plötsligen ena toffeln av foten. Han försökte få på toffeln, men när han väl lyckats föll den av igen. Då och då försökte han tända en cigarett, men tändstickorna bröts och cigaretten bara vägrade att tändas? Vid konserter, när publiken hyllade honom, visste han inte var han skulle bli av. Han brukade söka efter dirigentens eller solistens hand, buga klumpigt för att sedan lämna podiet omedelbart.

Tyckte om presenter

I hela sitt liv uppskattade Sjostakovitj att få, och ge, presenter. Inte avancerade och dyra, utan små roliga eller praktiska saker. Hans bekanta kände till att han var barnsligt förtjust i levande ljus. Varje födelsedag tändes i rummet lika många ljus som år han fyllde.

Kvinnor

Sjostakovitj var gift tre gånger och ska ha haft affärer vid sidan om. Hustrurna var i tur och ordning:

1. Nina Varzar

De ingick ett "öppet äktenskap" 1932. Han tillägnade henne operan Lady Macbeth från Mzensk 1934 och den Sjunde stråkkvartetten när hon dog 1954. Sjostakovitj fick två barn med henne.

 

 

Bilden: Sjostakovitj och Nina Varzar.

2. Margarita Kainova

De gifte sig 1956, men äktenskapet blev olyckligt och de skiljde sig efter två år.

3. Irina Supinskaja

Sjostakovitj gifte sig sista gången 1962, han var 56 år och hon 27 år. De sista åren framträdde han offentligt endast i den unga hustruns sällskap. Hon måste stödja och hjälpa honom med det mesta. Han hade bl a ett förhållande med en av sina elever, den azerbajanska tonsättaren Elmira Nazirova. Kärlekshistorien inspirerade till den tionde symfonin, som tillkom 1953. Tredje satsen baseras på två musikaliska motiv, initialerna i Sjostakovitjs och Nazirovas namn. Det tog slut mellan dem tre år senare, när han informerade henne om att han skulle gifta sig med Kainova.

Barn

De två barnen Galina och Maxim föddes på 1930-talet. Maxim Sjostakovitj blev pianist och dirigent. Tidvis vistades familjen Sjostakovitj på deras dacha i Komarovo, där tonsättaren tillbringade mycket tid vid sitt skrivbord. Sonen Maxim minns att han och systern Galina brukade ta hans pennor och linjaler och gömma undan dem. Ibland härmade Maxim sin far, han ritade "punkter med svansar" på det speciella pappret. När han kände sig klar gick han fram till sin far och bad honom spela det han skrivit. Fadern satte sig lydigt vid pianot och spelade genast det abrakadabra som Maxim kladdat ner på bladet.

Sportintresse

Dottern Galina minns vilken rabiat sportfantast fadern var. Särskilt förtjust var han i fotboll. Han kunde namnen på alla spelarna och han förde också noggranna anteckningar över alla resultat genom åren och jämförde dem med varandra. Ibland var han dessutom volleyboll-kommentator!

I Stalins ledband?

Sjostakovitj var internationellt erkänd. Han var således ett viktigt instrument för Sovjetregimen. Han tjänade stora summor och fick materiella förmåner. Detta låter ana att man i retur förväntade sig viss lojalitet. Han tycks hela sitt liv ha måst balansera sitt konstnärliga arbete mot att inte hamna i onåd hos Stalin. Flera i vänkretsen avrättades såsom "fiender till folket", vilket givetvis ökade pressen. Han hade också en familj att skydda. Det talas om att han lekte katt och råtta med Stalins fenomenala kontrollsystem och att relationen med regimen var ansträngd. Flera gånger tvingades han ta avstånd från musik han skrivit och försökte anpassa sig.

På Tonsättarkongressen 1948 anklagades Sjostakovitj "enhälligt" tillsammans med bl a Prokofjev och Chatjaturjan för att vara "formalister". Partiet skulle "sätta stopp för alltid för varje slags yttring av anti-folklig formalism och dekadens". Sjostakovitj var medlem i kommunistpartiet, tilldelades bl a Stalinpriset tre gånger mellan 1941 och 1946, och fick även Leninorden 1946. Samtidigt som han belönades med priser och (mot sin vilja) gjordes till ordförande i Sovjetiska Tonsättarförbundet, utövades hot och press mot honom. Efter kriget deltog Sjostakovitj i fredskongresser i såväl Warszawa som Wien. Detta sågs inte med helt blida ögon av regimen.

Filmmusik

Stalin ville helst att Sjostakovitj uteslutande skulle ägna sig åt filmmusik. Filmer nådde ut till folket, meden den andra musiken han skrev var för borgarklassen. Mycket skrev han till filmer med propagandistiskt innehåll. Musik av Sjostakovitj förekommer t ex också i filmklassikern Pansarkryssaren Potemkin av Eisenstein (1925) och i Hamlet (1946). Den är vanligt förekommande i krigsdramer och i TV-serier, på 1980-talet bl a som ledmotiv (The Gadfly) i Mästerspionen Reilly. På senare år har Sjostakovitjs andra jazzsvit använts i Stanley Kubricks film Eyes wide shut med Nicole Kidman och Tom Cruise (1999).

Fallet Volkov

Solomon Volkov skildrar i sin bok "Vittnesmål" Sjostakovitj som en bitter man som tog avstånd från det sovjetiska systemet. Detta stod i total kontrast till den rådande bilden av den lojale stalinisten Sjostakovitj. Sonen Maxim avfärdade Volkovs bok som en bluff. ­ Detta är inte min fars minnen, förklarade han i en intervju för en tysk tidning. Även Sjostakovitjs sista hustru Irina har offentligt kritiserat boken. Fallet har komplicerats av att Sjostakovitj satt sin namnteckning på ett antal sidor som ett godkännande. Irina menade att han lurades till det. Samtidigt förekommer uppgifter om att Maxim påstått att Volkovs bok är sann, att den förvisso innehåller lite väl många rykten, men att den i grunden är sanningsenlig.

För Volkov blev sidorna med Sjostakovitjs namnteckning en biljett ut ur Sovjet, han fick hjälp att fly till väst för att kunna publicera hela boken. Innehållet innebar en direkt fara för Sjostakovitjs familj som levde i Sovjet när boken publicerades i USA 1979. Volkov har aldrig publicerat biografin i Ryssland, något som kritikerna tolkar som en manöver för att undvika bli avslöjad som bluffmakare. Åtskilliga böcker har skrivits för att tillrättalägga Volkovs bild av Sjostakovitj.

Citat

"Vi behöver modig musik. Jag menar modig, eftersom den är sanningsenlig." /DS "Om de så högg av mig båda händerna skulle jag hålla pennan med tänderna och fortsätta att skriva musik som om ingenting hänt." /DS "Det enorma tryck som Stalin utsatte Sjostakovitj för tjänade till att göra tonsättaren starkare En konstnär måste vara gjuten i järn för att överleva i Sovjet". /Dirigenten Valerij Gergiev om Sjostakovitj

Red. Helena Linder Jareld/Malmö SymfoniOrkester

NUPPET FRA http://www.musicaround.nu

[macwerk]

Shostakovich's Symphony no. 15 in A, Opus 141
maxim Shostakovich / Moscow R&TV S.O.
Melodiya/Angle (SR-40213).

De andre gange jeg har stiftet bekendtskab med Shostakovich's symfonier, har jeg, efter at den første beruselse har lagt sig, siddet tilbage med en smugle 'hvad f..... gik det her egentlig ud på'-tømmermænd. Mine manglende forudsætninger har derfor ligget som en skygge, eller måske snarere en slags dårlig samvittighed, og begrænset mig i min nyedelse af musikken.
Sådan er det ikke med den 15. - næsten tværtimod. Efter de første ti minutter var jeg således i tvivl om jeg skulle tage det her seriøst eller ej. Der bliver samplet fra andre komponister og musikken har noget næsten barnligt over sig. Men synfonien udvikler sig og vokser sig større og dybere, for tilsidst at ende op i en forunderlig afklarethed. Med denne symfoni virker det som Shostakovich har lagt opstyltede 'stats-hymner', sygdom, krige, død og elendighed, bag sig. Det er som en persolig rejse igennem et helt liv, serveret i bagklogskabens klare lys.
I teksten bag på cover'et er der angivet to nøgler til forståelsen af den 15. - Den første går på første sats, hvor Dmitri fortæller dirigenten (sin søn Maxim) at han skal forestille sig at han står i en lejetøjsforretning. Den anden gælder hele værket; "man's life cycle".

Da jeg ikke selv kan sammenligne med andre udgivelser, har jeg været et tur på nettet. Jeg fandt kun én der havde den første Maxim med i bagagen (Maxim har åbenbart lavet en senere udgivelse med LSO):
The classic recording of the Fifteenth is the first, from 1974 or 75 (if I am not mistaken), with the composer's son Maxim leading the Moscow Philharmonic: the raw sound of the Russian orchestra, especially the rattling brass and sharp-voiced, satirical woodwinds, fits the music beautifully. Non-Russian orchestras invariably bring a smoother sound to the interpretation (with this score and with every other by the composer) than do Russian ones and the present case is no exception.
Vedkommende lægger altså vægt på den rå, upolerede, russiske lyd.

Selv er jeg helt vild med lyden. Når jeg f.eks høre Bernstein i Shosta's 5. så savner altså et eller andet, en kant, et overskud til frihed og måske i sidste ende, et dybere engagement. Jeg holder skam meget af min Bernstein, men mht. den 15. så er jeg altså lykkelig for at min version af netop denne symfoni er en saftig russer.

Optagelsen er iøvrigt glimrende! En let-støjende '2. hand'-lp er dog ved at drive mig ud af mit gode skind.

[macwerk]

Shostakovich's The Nose Opus 15
Gennady Rozhdestvensky / Moscow Chamber Opera
Melodiya/Columbia (M2 34582).

http://www.mrichter.com/opera/files/nose.htm

Følger man ovenstående link, så for en hel side på engesk om Operaen.
I det følgende vil jeg nøjes med mine egne indtryk.

Dette værk har fuldstændig taget mig med storm. Med en spilletid på godt en time og tre kvarter er der virkelig lagt i ovnen til en stor fordybende oplevelse.

Jeg er helt vild med: Det reducerede orkester - her er ingen store instrument-grupper så alle instrumenter står krystalklart defineret. De små stykker musik der startes op, for derefter at blive taget af plakaten igen eller overrendt af det næste stykke musik. Overgangene imellem disse (Shostakovich må være mesteren på dette punkt). Den store variation i musikken og dens måske lidt overraskende seriøsitet.

Indspilningen er muligvis den bedste i hele min samling! Nu har jeg måske ikke verdens bedste stereoanlæg, men så vidt jeg kan høre så er alt bare som det skal være. Min eneste fortrydelse er at Columbia ikke slog et lidt tykkere brød op, da de pressede min plade. Indspilningen vil sansynligvis blive brugt meget ved fremstilling af mit næste sæt højttalere.

[macwerk]

Pga. den fine indspilning har jeg brugt 'Næsen' til en test af mit nye lp-ripoff-setup. Og jeg må indrømme at jeg næsten glæder mig mere til at høre hvad mine testere har sige om musikken end kvaliteten på mine nye ripoff's.

[Boye]

Symphony No. 6 in B minor, Op. 54
Symphony No. 11 in G minor, Op. 103 (The Year 1905)

Paavo Berglund/Bournemouth Symphony Orchestra

2LP: EMI SLS 5177 - den med sølvcoveret!

En gedigen referenceindspilning, der sparker så meget rheuw! Intet under at Eisenstein valgte meget af denne musik til at ledsage "Panserkrydseren Potemkin".

[zaka]

Hov! kom til at poste nedenstående i "Hvad hører du..." tråden. Egentlig hører det jo til her i Macwerk's forhåbentlig vildtvoksende Shosta-tråd. Så jeg gentager lige mig selv:



Shostakovich - Trio no. 2 for piano, violin og cello op. 67.

Dette er uden tvivl det bedste stykke klassiske musik i min samling (altså med mindre Shostakovich' 5. symfoni overgår den - jeg er ikke kommet så langt endnu ).

Shostakovich skrev dette stykke musik i 1944 efter en kær vens død, men også som en protest mod Stalin og den voldsomme antisemitisme i Sovjet og som en skjult protest mod holocaust.
Det er derfor ikke et "behageligt" stykke, men derimod musik med power og en nærmest nervøs energi. De langsomme passager (især åbningen) er dystre og det er ikke spor svært at relatere det til de uhyggelige omstændigheder der "fødte" musikken.

Denne indspilning er fra 1966 med Pavel Serebrjakow (piano), Michail Waiman (violin) og Mstislaw Rostropowitsch (cello) og de spiller heldigvis ikke pænt, men med masser af kant og energi. Lyden er overraskende nærværende.

Endelig fandt jeg det klassiske musik der har samme in-your-face-feeling som rock  

Og så må jeg ikke glemme side 2 med en glimrende modernistisk koncert for cello, 17 blæsere, slagtøj og orgel af Boris Tishchenko, vistnok orkestreret af Shostakovich...

Kan stærkt anbefales  

[macwerk]

Intet under at Eisenstein valgte meget af denne musik til at ledsage "Panserkrydseren Potemkin".

Tak for indlæget - nu fik jeg nemlig endelig taget mig sammen til at vælge den af mine to versioner af P.P. som jeg vil beholde og overføre til DVD - opgav at finde en to-tre minutters forskel og valgte den med den bedst lyd (iøvrigt samme version som findes i DFI-samlingen).

Jeg så forresten 'Viva Mexico' her forleden - wauw siger jeg bare - sjovt som mange kunstnere har en vis forkærlighed for dramaet i tyrefægter-arena'en!

[macwerk]

Hey SES

Skulle vi ikke have dit fine indlæg over i denne tråd istedet  

[SES.]

Det var en smutter

Hej MW – håber ikke det er OT – men det var hvad tråden fik mig til at tænke på.
Så her er mine amatøristiske betragtninger omkring opførelser af musik med stærkt nationalt præg.

Tråden om Shostakovich er spændende, og der kommer også lidt musikinput på et tidspunkt. Men vil nu afvente hvad du og andre kommer med.

Russisk musik med russisk musikere. Dansk musik med danske musikere. Det er specielt at høre musikken i sit ”rette kulturelle” miljø. Den er rigtigst, den fortæller mest på den måde. Men det er også givende at høre hvordan andre læser og fortolker, jeg ville nødig være uden Bernstein, Stokowski, Horenstein og sådanne i Nielsen.
De lag der kommer når fremmede kulturer læser, udvider musikkens gennemslagskraft. En dansker kan nok bedst med en dansk udgave, men jeg glæder sig over hvilket globalt træk der kommer over Carls musik med f.eks. Bernstein. Bernstein gør den international.

Shostakovich oplever jeg på samme måde, jeg er ikke russer og kan nemt bruge musikken uanset hvem der spiller.
Alligevel kan man straks høre det ekstra og anderledes som russerne kan med denne musik.
Men jeg oplever ligeså meget hvis Bernstein, Chailly og andre spiller det. Den samme musik, men med helt andre klange, tempi. For det meste ikke så opskruet i følelser, det bliver lidt underspillet – men kan virke endnu stærkere.

Så ja – man skal høre musikken med russerne, men suppler favoritterne med alternativer. Musik er det eneste sprog alle forstår – men når det opføres kommer der sandelig dialekter på.

Shostakovich som komponist.
Han er lidt enestående, han arbejder temmelig anderledes end de fleste. Barenboim dirigerer ikke Shosta, han mener ikke man kan lave musik sådan. Jeg tror jeg forstår det, det er ikke musik i gængs  klassisk forstand.
Men han udviklede et musiksprog der hjalp ham til at overleve i et terrorist regime man aldrig fatter har eksisteret. Elementerne i sproget er altomfattende. Det kan være pop, jazz, operette, dans, meget dramatisk, meget sarkastisk, der er masser af kendte temaer fra andres musik, som nu bliver brugt dobbelttydigt. Shosta kan virke intellektuelt og jeg fornemmer en skarp hjerne bag den impulsive brug af revl og krat.  

Musik (kunst) som opstår i en ubarmhjertig og inhuman kultur, bliver ofte meget stærk og uforgængelig. Det er krast og går helt ind. Man skal have pauser fra det en gang imellem. Den kan ramme som en hammer, det er dybe ting det handler om – ja det handler vel om kunsten at overleve på umulige betingelser.

[macwerk]

Personligt synes jeg at de dagsaktuelle politiske lag i Shostakovich kan virke dræbende for lysten til at engagere sig (pga. min uvidenhed er det i virkeligheden slet ikke så slemt, jeg overhøre det meste af det alligvel). Af samme grund mener jeg der er al mulig grund til at hive netop Shostakovich ud af sine vante omgivelser. I første omgang for at få skrællet lidt af dynnet af og få blotlagt de mere universielle lag. I anden omgang er det jo altid sjovt med andres fortolkninger og Shostakovich giver da også rigeligt med plads til at boltre sig på.

Jeg ved godt jeg har faret lidt frem med mine russere. Retorisk har det været lidt for at fremprovokere indlæg som det ovenfor. Ellers er det jo bare for advokere for den russiske 'sound and feeling' som jeg er så glad for. Personlig stopper jeg ikke med russere i russisk musik, nej jeg skal russerne til det hele. Sådan ser det ihvertfald ud når jeg kigger i min pladesamling. Jeg kan da lige nævne en lille pudsig ting; igår da jeg var ude at nyde vejeret og rimfrosten, fik jeg åbningstemaet fra Mozart's 40. symfoni i hovedet. Da jeg kom hjem satte jeg den på, den ene Mozart tog den næste med sig og til sidst sluttede jeg af med Dvoraks cellokoncert. Altsammen valgt uden smålig skelen til russere o.l. men prøv lige at se hvad det var nogen plader jeg skulle sætte på plads hertil morgen:
- Mozart symfoni nr. 40 og 24, Moscow Chamber Orch. ved R. Barshai.
- Mozart violinkoncert nr. 7, D. Oistrach, USSR State Symph. Orch. ved K. Kondrashin.
- Dvorak cellokoncert op. 104, M. Rostropovitch og Orch. Phil. de Moscou ved S. Samosud.
Tankevækkende ik?

At Bernstein gør musikken international stråler ham til ære og værdighed, men hvad kan jeg bruge det til hjemme foran stereoen? Jeg synes at Nielsens 5. symfoni med Bernstein er fantastisk og jeg kan sagtens forestille mig mennesker der har denne som favorit, men Horenstein har altså lige en dimention mere - gad vide om det er Horensteins skyld at jeg høre Brams' 1. symfoni så ofte? Jeg mangler stadig at sammenligne disse to med min Thomas Jensen. Og stakkels Bernstein, han har også fået baghjul i Stravinskys forår - indtil videre af Solti. Udover disse to har jeg desværre ingen andre dubletter i denne kategori af musik. Jeg hænger således stadig på Bernstein når det gælder Shostakovichs 5. symfoni, men nu må vi se hvor længe det holder.

[SES.]

Pragtskriv MW

Medens jeg nu funderer på dette, så lige nogle små hints. Horenstein har med DR symfonikerne lavet en enestående Brahms 2. KELS skrev: opførelsens inspiration og atmosfære overskygger alt - også at DR klokker i det - og som pladelytter - er de der altid, fejlene!. En stor mangel i mit diskotek - anyway. På Unicorn (selvføli) her et GEM mere fra Unicorn: Nielsen no 3 med DR og Yuri Ahronovitch - live 1982. Man kan godt sætte den ved siden af no 5 med Horenstein

- jeg skal have pudset min Shosta 7 med Leningrad PO og Mravinskij, den skal have lidt mere opmærksomhed.

[SES.]

Hej Macwerk

liv i Shostakovich skiverne?. Hvad mener du om Emerson i kvartetterne.

jeg har lige guffet denne på ebay. Kan faktisk ikke se hvad musikken er, men Svatoslav Richter og David Oistrakh er med, så jeg er ikke nervøs - kun spændt.

 

ps: Emerson har en høj stjerne her. men derfor behøver du ikke at kunne lide dem 

[macwerk]

Jeg hører ikke andet  

Jeg har fundet 'min musik' i Shostas strygekvartetter  

I forhold til 'The Shostakovich Quartet' virker Emerson String Quartet en lille smugle overfortolkende  
TSQ levere varen koldt og kynisk, uden andet pynt end det som Shosta har skrevet ind i noderne. De spiller ufattelig godt sammen og deres instumenters lyd passer rigtig godt til hinanden.
Skulle jeg anbefale en, blev det dog nok ESQ. ESQ'en har bedre lyd og selv om jeg oplever det som en 'fortolkning' så er det jo en kanon fortolkning af noget af det bedste musik der nogen sinde er skrevet.
Køb, køb, køb, den er alle pengene værd  

Jeg har stadig tilgode at foretage en a/b-test af de enkelte strygequartetter  

Hvis ikke det var fordi Koroliov's Bach-cd stadig var pakket ind i cellofan, så var det vist snart tid at genoplive den 8. symfoni  

[SES.]

Skøn melding.
:D
jeg ville gerne høre Emerson gøre dem i dag. De var virkelig seriøse - rejste og rundt spillede dem live før de blev båndet. Nu en del år senere tror jeg en nyindspildning ville være ukendelig. De har dem fortsat på programmet og er kommet meget dybere ind i stoffet.
Men Borodin Qt er svære at slå - men det behøver man heller ikke - det dejlige ved klassisk er forskellighed - bare man er seriøs. Og Emerson er seriøse.
:lol:

Godt at have noget tilgode

[becker]

Ved lidt surfing på BBC's hjemmeside, fandt jeg denne side, lavet i anledningen af Shostakovichs 100 års fødselsdag:

http://www.bbc.co.uk/radio3/shostakovich/

Den kunne være måske interessant for Shostophiler.